Mikroplaster och nanoplaster, som är ännu mycket mindre än mikroplasterna, finns nuförtiden överallt i vår omgivning. Mikroplaster kommer mestadels från förslitningar av bildäck samt från kläder och textilier tillverkade av konstfiber.

Nanoplaster är betydligt mindre än mikroplaster, de är mindre än en tusendels millimeter och inte synliga för ögat. På grund av att de är så små kan nanoplaster sväva fritt i luften och ta sig in i kroppen via lungorna. Nanoplaster kommer från bland annat förpackningar, möbler, mattor och kläder av syntetmaterial.

Mikroplaster och nanoplaster kan enligt nya forskningsstudier även påskynda uppkomsten av antibiotikaresistens.

Under de senaste decennierna har den rikliga användningen av konstgjorda material som finns i vår omgivning överallt nuförtiden gjort att förekomsten av mikro- och nanoplaster har ökat dramatiskt. Oroväckande är även att dessa små plastpartiklar ackumuleras i såväl marken, havet och luften, på grund av sin väldigt långsamma nedbrytningsförmåga. 
Det är bara på senare tid som forskningen har börjat uppmärksamma dessa mikropartiklars potentiella skadeeffekter för levande varelser. Två separata och från varandra oberoende forskningsstudier tyder på att mikroplaster och nanoplaster kan bidra till ökad antibiotikaresistens.

Studien visar att så kallade nanopartiklar, som kan komma in i kroppen via luften, kan försämra effekten av antibiotika. Nanopartiklarna bidrar också till en ökad risk att bakterierna blir antibiotikaresistenta.
Forskningsstudien fokuserar på hur några av de vanligaste nanoplasterna beter sig ihop med tetracyklin, som är ett vanligt bredspektrumantibiotika. Resultaten tyder på att antibiotika samlas på ytorna av nanopartiklarna.

Nanoplasterna i undersökningen kommer från vanliga typer av plast som polyeten, polypropen, polystyren och nylon. Alla dessa är vanliga i förpackningar och textilier. Koncentrationen av nanopartiklar i inomhusluft är ungefär fem gånger så stor som i utomhusluft på grund av att sådana nanopartiklar som frigörs från textilier.

Vid forskningsstudien användes datamodeller för att analysera nanoplasternas bindning till tetracyklin. Resultaten visade att bindningen var särskilt stark till nanopartiklar av nylon. Nylon är en av de nanoplastpartiklar som förekommer rikligast i inomhusluft.

En effekt av nanoplaster vid antibiotikabehandling skulle kunna vara att antibiotika vid en behandling ”liftar” med nanopartiklarna i blodet och transporteras till andra ställen i kroppen än de avsedda. Det skulle kunna minska den önskade effekten av antibiotikan.

En annan effekt av nanoplaster skulle kunna vara bidragande till antibiotikaresistens. Det handlar om när antibiotika ansamlas på fel platser i kroppen i lägre doser än avsedda för att döda bakterier men tillräckliga för att stimulera bakterierna att mutera och gynna mutationer som är resistenta mot antibiotika.

I denna studie rörande mikroplaster och antibiotikaresistens fann forskare att E. coli-bakterier som får växa på mikroplast bildar extra tjocka lager av växande bakterier - s.k. biofilmer. Dessa biofilmer fungerar som skyddande hinnor som minskar antibiotikans effekt.

Forskarna upprepade experimentet flera gånger med olika plasttyper och antibiotika, men resultaten blev densamma – plasten superladdar bakteriernas försvar. Till skillnad från glas och andra ytor, verkar mikroplaster skapa en särskikt gynnsam miljö för E.coli-bakterier. 

Tillsatt antibiotika kunde inte tränga igenom biofilmen, vilket gjorde behandlingen verkningslös. Forskarna menar att detta skulle kunna vara ett problem i fattiga och trångbodda miljöer, som exempelvis flyktingläger, där mycket plastskräp ansamlas och infektioner lätt sprids.

Forskare menar att mikroplaster och nanoplaster utgör en hälsorisk som behöver tas på större allvar. Därför är successiv eliminering av plaster i vår omgivning nödvändigt.

Källor:
Plastpartiklar drar åt sig antibiotika – kan försämra behandling

Andrea Kontros
Sekreterare i NNMH 
– Nordiska föreningen
för Naturlig Näring och Metabol Hälsa