Framförallt under de senaste femton åren har en begränsning av yttrandefriheten smygande införts på svenska arbetsplatser. Sedan kommunikatörsyrket mer och mer på bred front har lanserats i Sverige, har yttrandefriheten successivt begränsats. 

Innan det hade varje medarbetare på olika arbetsplatser möjligheten och den självklara rätten att yttra sig i olika frågor avseende arbetsuppgifternas beskaffenhet, arbetsplatsens fysiska och sociala miljö och eventuella problem på arbetsplatsen.

Men med nuvarande strategi, där endast kommunikatörer får yttra sig offentligt, sätts ”locket på” för alla medarbetare som vill arbeta kvar på arbetsplatsen. Denna strategi från ledningars sida gör att oegentligheter, mygel och egna agendor fritt kan frodas på arbetsplatser. Detta i sin tur leder till grova försämringar av den psykosociala arbetsmiljön som påverkar arbetstagares psykiska och även fysiska hälsa negativt.

Yttrandefriheten var en självklar del av den svenska demokratin. Men det har skett stora förändringar angående yttrandefriheten på arbetsplatserna i Sverige, framförallt under de senaste femton åren, i och med införandet av talespersoner/ kommunikatörer. Detta har väldigt många negativa konsekvenser för samhällsutvecklingen, demokratin och för folkhälsan i stort.

Att inte få yttra sig om saker som borde förändras och om oegentligheter och missförhållanden som pågår på arbetsplatser är en fara för yttrandefriheten. Detta medför också att myndigheter och instanser ostört tillåts fungera på ett skadligt och ansvarslöst sätt.

Ett praktexempel på detta är Folkhälsomyndigheten.
Skandalen kring Folkhälsomyndigheten, som började med att den nu före detta statsepidemiolog Magnus Gisslén, 2025-08-18 kom ut med en artikel på Dagens Nyheter (DN) och på LinkedIn om hur saker egentligen fungerar och sköts på Folkhälsomyndigheten.  I de fyra avsnitt han publicerade på LinkedIn framkom det att det inte finns några medicinskt kompetenta personer i ledningsgruppen med beslutsfattande funktioner, att det inte finns kvar några personer med djupare medicinsk kompetens i myndigheten som nu består av cirka 650 personer.

Anmärkningsvärt är också att det av dessa 650 medarbetare är fler än 40 personer som arbetar som kommunikatörer, trots att Folkhälsomyndigheten nuförtiden inte i nämndvärd utsträckning bedriver vetenskapligt arbete och att det i och med detta inte finns några vetenskapliga resultat att kommunicera ut. 

Att sätta lock på hur saker fungerar på myndigheter och andra arbetsplatser leder för det första till att oegentligheter ostört kan fungera och eskalera, för det andra till att tystnadskulturen byggs upp och premieras ännu mer. Allt detta bidrar även till parallellsamhällets utbyggnad och utveckling. Alla dessa företeelser är faror som fräter sönder samhället inifrån.

Konstigt nog dementerades Magnus Gissléns uppgifter till att börja med av Folkhälsomyndigheten, men när den yttre kritiken tilltog, medgav Folkhälsomyndighetens generaldirektör Olivia Wigzell att det finns problem inom myndigheten och att åtgärder ska vidtas mot detta.

Tydligen behövs det starka och modig personer som vågar stå upp för vad de tycker och tänker och komma ut med sina åsikter offentligt, för att missförhållanden och oegentligheter ska uppdagas och kunna åtgärdas. Och när någon enstaka modig person säger ifrån, tycks det vara många som håller med. Sådana som inte själv har vågat initiera kritiken, men som i tysthet har tänkt och tyckt likadant. Och sådana människor finns det gott om.

När det bara är kommunikatörer som får yttra sig om frågor gällande arbetsplatser, förloras insikten i hur våra arbetsplatser fungerar. Det är självklart att alla kommunikatörer är personer som framför ledningens ståndpunkter och agendor och mörkar eller ignorerar det som egentligen sker. Många gånger framförs intetsägande förkunnanden av kommunikatörer, där samma fraser upprepas vid besvärande frågor. Sådant kan vi höra från både kommunikatörer, ministrar och partiledare, som har ungefär en och samma uppgift; att framföra det offentliga budskapet dolt bakom en fin fasad och försöka dölja problem.

Men denna utveckling är en stor fara och hot mot yttrandefriheten, demokratin och för gemene mans välmående. Detta späder på att giftiga miljöer fritt kan utvecklas och frodas på arbetsplatser utan insyn från samhällets sida. Det var säkert inte många som visste om vad som exempelvis pågick på Folkhälsomyndigheten, förrän nu. Och det vi inte vet om kan vi inte heller förändra.

Att anställa talesperson/ kommunikatör på många, inte minst statliga, regionala och kommunala arbetsplatser, sätter locket på för medarbetare att yttra sig offentligt i olika sammanhang. Det gäller exempelvis inom statliga myndigheter, sjukhus- och skolmiljö. 

Arbetsbördan ökar, mänskliga ”robotarbeten” införs och i och med detta mår fler och fler arbetande människor dåligt både fysiskt och psykiskt. Utan att ha tillåtelse att påpeka eller kunna påverka detta.
Detta sker även på privatägda företag, där ett praktexempel är Northvolt-skandalen. Allt doldes av ledningen fram till sista stund, då konkursen var ett faktum. Hade yttrandefriheten fungerat på arbetsplatsen hade detta inte kunnat ske och många arbetstillfällen och enorma summor pengar hade kunnat räddas.

Det är bara de förändringar som är i samklang med ”ledningens anda”, oavsett hur bra eller dåliga de är för verksamheten, som det beslutas om och som implementeras. Hur arbetsuppgifternas beskaffenhet och volym blir för medarbetarna eller hur dessas fysiska och psykiska mående påverkas ignoreras totalt. Och endast de medarbetare som bejakar ledningens beslut som premieras och kan växa i sina uppgifter och befattningar. Pengar och stora poster delas frikostigt ut bland dem som ”är med på noterna”, oavsett om de har tillräckligt med yrkeskunskap och/ eller erfarenhet. Så växer och förstärks en kultur som många gånger leder till beslut som inte gagnar gemene man.

När inte ärliga, yrkeskunniga och yrkeserfarna personer sitter i ledningen har detta stor risk att medföra att, som Magnus Gisslén uttrycker det, citat: "Resultatet blir att mindre relevanta eller i sammanhanget perifera frågor ibland ges oproportionerligt utrymme, medan viktiga frågor hamnar i skymundan”.

Diskussionen av vissa viktiga sakfrågor förhalas eller hoppas över om ledningen inte har tillräcklig sakkunskap.

Det nuvarande samhällsmönstret har även en annan stor avigsida: att det har benägenhet att driva på att parallellsamhällen utvecklas och växer.

Många duktiga och ambitiösa människor stängs idag ute från att kunna komma vidare i sina karriärer, på grund av att de står fast vid sina åsikter och yrkeskunskaper, och vill arbeta för allas väl i enighet med det samhällsuppdrag som vederbörande instans tilldelats. 
Dessa ärliga och ambitiösa människor med mycket yrkeskunskap trängs ut av karriärjagande nickedockor, som chefer med egna agendor gärna omger sig med. Det är framför allt den sistnämnde gruppen av människor som många ledningsgrupper i dagens samhälle består av. Människor som inte är med på noterna stängs ute av ”meritokratiska” skäl. Det finns alltid någon annan som är med på noterna som tycks ha ”bättre meriter”. Dessa människor godkänner även höga löner åt varandra.

På så sätt sugs stora pengar ut från myndihgeter, statliga-, regionala- och kommunala instanser i form av skyhöga löner åt de med höga positioner, medan arbetarna får nöja sig med småpengar. Detta leder till att köpkraften för stora grupper minskar rejält på bekostnad av folkhälsan.

Att på ”lagligt sätt” roffa åt sig mycket pengar är tillåtet i dagens samhälle, men att göra det på olagligt sätt är straffbart.
Detta fenomen driver på parallellsamhällenas utveckling. För att i parallellsamhällen finns ingen meritokrati. Alla som kan något, får göra det. Inga diplom och långa CV krävs. Och det finns många ambitiösa, kreativa och drivna personer som inte vill arbeta som lokalvårdare eller maskinskötare hela livet i det konventionella samhället, utan väljer att kunna göra ”karriär” i parallellsamhället istället, trots de enorma risker detta ofta medför. 

Faktum är att parallellsamhällen har utvecklats i takt med att det konventionella samhället har förändrats från ett solidariskt samhälle i början av 1980-talet till det segregerade samhälle som finns nu. Då bodde statsministern i ett vanligt villaområde, granne med arbetande yrkesmänniskor, och hade en modest lön.

Den nuvarande utvecklingen är farlig för samhället och behöver vändas och stoppas. Detta för att bland annat många kreativa och ambitiösa människor på grund av olika orsaker stängs ute från att kunna avancera i det nuvarande konventionella samhället. I parallellsamhället hamnar många människor som trängs undan i det konventionella samhället. Parallellsamhället, där det konventionella samhällets lagar och regler inte gäller, tenderar att driva på brottsligheten. Men tydligen väljer många människor detta, för att ha en chans, istället för att leva hela livet utan att få en ärlig chans.
Så länge det konventionella samhället fungerar som det gör, kommer parallellsamhället att bestå. Det är det konventionella samhället som behöver inse sina grova brister och ändra på det, för att parallellsamhället ska krympa.

Det behövs ärliga och modiga människor, som vågar kliva fram och offentligt framföra sina åsikter och prata om de grova brister som har byggts in i dagens samhälle. 

Det behövs transparens I alla verksamheter. Det betyder att beslut som berör människor på arbetsplatsen inte ska fattas över huvudet på dem, att beslutsunderlag ska diskuteras på arbetsplatsen och att alla ska ha rätt att framföra sina åsikter offentligt på ett konstruktivt sätt angående arbetsplatsers beskaffenhet.

Detta kräver även att rättvisa, yrkeskunniga och yrkesskickliga människor ska sättas på höga poster. Människor som är ärliga och arbetar för allas väl och inte drivs av egna agendor och pengabegär.
Det behöver även återinföras en mer rättvis fördelningspolitik av ekonomiska medel i samhället. Fördelningen av ekonomiska resurser mellan olika yrkesgrupper behöver ses över och justeras så att inkomstklyftorna i samhället minskar. Alla har rätt att ha råd med en hälsosam kosthållning och livsstil, och när inflationen stiger, ska detta kompenseras i motsvarande grad hos människor med de lägsta inkomsterna. Större ekonomisk jämställdhet är en grundförutsättning för ett mer välmående samhälle. 

Yrkeslunniga personer på arbetsplatser ska svara på frågor gällande yrkesmässiga ärenden och alla på arbetsplatsen ska ha rätt att yttra sig offentligt angående vad de tycker och tänker om hur saker på arbetsplatsen sköts och fungerar. Återinförandet av den riktiga yttrandefriheten är nödvändig för att återfå ett mer solidariskt och demokratiskt fungerande samhälle, samt för att minska den stigande psykiska ohälsan och se till att folkhälsan ökar. 

Andrea Kontros
Sekreterare i NNMH 
– Nordiska föreningen för Naturlig Näring och Metabol Hälsa