Inspirerad av Bo Wennströms artikel i Kyrkans tidning 27/28 2025 om Kyrkans existentiella perspektiv på samtiden fattas | Kyrkans Tidning och naturvetaren Andrea Kontros förträffliga artikel på NNMHs blogg med rubriken ”vad har det blivit av naturvetenskapen” NNMH, menar jag att det inte bara är kyrkan som saknar det existentiella perspektivet på samtiden utan det har gått förlorat i hela det västerländska samhället.

Bo Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet. Han har reagerat på kontraktmorden utförda av unga personer i vårt samhälle och de ohyggliga krigsfasorna i vår närhet. Han har noterat att forskare och myndighetsreaktioner och debatten kring deras uttalanden och pressträffarna ofta missar ”det fundamentalt mänskliga”.

Andrea Kontros sammanfattar sin betraktelse om vad som hänt med naturvetenskapen så här: ”Naturvetenskapen har sedan länge kommit in i en rigid, naturfrånvänd, rutinmässig och standardcentrerad bana och styrs mycket mer av ekonomisk vinning än av sunt förnuft och bejakande av det naturliga. Våra naturfrånvända tankegångar och livsstil gör att vi människor och vår levnadssituation blir mer och mer sårbar. Ett intressant faktum är att ju längre bort från naturen vi kommer i våra liv, platsmässigt och med våra levnadsvanor, desto sjukare blir vi”.

I sin jakt efter det existentiella perspektivet har professor Wennström i sin senaste bok intervjuat bl.a. biskopen Johan Dalman. Han har också intervjuat forskare, poliser, militärer, som vet något om kriminalitet och krig. Men om det existentiella saknar de svar. 

Vetenskapen försöker förklara ohyggligheterna på olika sätt. Men lyckas man frågar professor Wennström? Men vänder vi oss istället till teologin har vi tusentals svar menar han och citerar de berömda orden från Jesus i Matteus-evangeliet 25:40 om ”att allt vad ni gör mot eller underlåter att göra för de allra minsta, gör ni också mot mig”. Det är bara dumt att inte ösa ur dessa källor, menar Wennström och vad vi kommer att finna är andra sätt att se på ”sammanlänkningen” mellan människor och att se människan som en andlig varelse, vilket öppnar upp mot etiken.

Men i Sverige är det dels en välkänd uppfattning att religion är något vi lämnat bakom oss. Dels finns det en oförmåga från kyrkans sida att gå från allmänt luddigt tal i debatten om värderingar till att erbjuda den skatt av språk och verktyg som kyrkan förfogar över och som behövs mer än någonsin idag för att ge vägledning ut ur dagens mörker. Professor Wennström saknar kyrkan i debatten för att som han skriver ”kort sagt ge det andliga och existentiella perspektivet på det som sker idag”.

Min reflektion är således att det existentiella perspektivet på samtiden fatts inte bara inom kyrkan. Okunskapen är fundamental om att västvärldens osannolika utveckling de senaste 500 åren bygger på två kulturrevolutioner. Därmed saknas också förståelsen om vad som händer med vår kultur idag. Grunden i Västvärldens utveckling är dels den italienska renässansen, som länkade samman det andliga med den framväxande naturvetenskapen. Och dels den tyska protestantismen som reformerade och demokratiserade den hierarkiska katolska kyrkan.  

Dessa bägge kulturrevolutioner ledde sammantaget till skapandet av ett antal urstarka samhällskontrakt i västvärlden under 15-1600-talen – exempelvis de tyska hertigdömena Preussen och Sachsen, Cromwells England och Gustav II Adolfs Sverige. Detta ledde till framväxten av effektiva nationalstater, som grundade sig på kristendomens 10 budord varav nio är en konsekvens av det första och viktigaste budordet ”du skall inga andra gudar hava jämte mig”, vilket översatt till nutid betyder ”du ska ta hand om din kultur, annars går den förlorad”. 

Detta gjorde Västvärlden – Europa och senare Nordamerika - till planetens i särklass mest framgångsrika regioner för sina befolkningar de senaste 500 åren. En utveckling som bröts, när protestanterna upplevde sig själva som överlägsna andra människor och började kolonisera och exploatera andra länder.

Ett intressant faktum i detta sammanhang är att det endast finns ett tiotal nationer i världen, som inte har blivit koloniserade av Västvärldens länder. Ett slående faktum är att Västvärldens unipolära hegemoni nu håller på att ersättas av en multipolär värld, där den åttondel av världens befolkning, som idag lever i västvärlden, har gått miste om sin tidigare framgångsrika kultur. 

Begreppet mångkultur användes första gången i Sverige i Radion den 13 augusti 1965 av den svensk-polske samhällsdebattören David Schwarz, som beskrivande begrepp för förhållandet, där flera etniska grupper med olika kulturer samlas inom samma nationella enhet. På senare år har socialistiska och nyliberala ideologier anammat detta begrepp utan att uppenbarligen förstå, vilket hot mot vår kultur och vår frihet detta är.

Fd integrationsministern i Sverige Mona Sahlins häpnadsväckande uttalande om att Sverige inte har någon egen kultur ”utom möjligen små grodorna på midsommarafton” är exempel på den värsta farsoten för vår kultur, nämligen historielösheten. Förr följde kristna människor alltid regeln ”att ta sedan dit man kommer”.

Mångkultur är exempel på den värsta farsoten för vår kultur, nämligen historielösheten. Förr följde kristna människor alltid regeln ”att ta sedan dit man kommer”. Mångkultur innebär istället ”att vi tar de seder som kommer”. 

Dagens styrande i västvärlden tycks totalt oförmögna att inse vilken kulturell och etisk/moralisk moras de är i färd med att förverkliga. Och nu pågår ett gigantiskt ”blame-game” där folkvalda politiker i västvärlden regelbundet träffas och fattar alltmer orimliga och meningslösa beslut baserade på en förvillad världsuppfattning med total avsaknad av ett existentiellt perspektiv. Bristen på diplomatiska ledare med förmåga att lösa konflikter är skriande, vilket leder till enorma lidanden för oskyldiga människor. 

Det skrev en gång den för sin samtid samhällskritiske och samtidigt klarsynte svenske författaren och dramatikern August Strindberg (1849-1912).

Han levde under den epok, när Västvärlden och industrialismen nådde sin höjdpunkt för att därefter successivt ha havererat. Strindberg var en stor beundrare av den danske författaren och satirikern H.C. Andersen (1805-1875), som skrev satiriska sagor om hur samhället förändrades från ett feodalsamhälle till ett industrisamhälle.

Du minns säkert sagan ”Kejsarens nya kläder” om en kejsare som hade två skräddare som konsulter. De hade uppfunnit en smal guldtråd, som var så unik att man bara såg den om man var intelligent. Kejsaren såg den givetvis och alla ja-sägarna på hovet såg den snart också. Skräddarnas började då sy en dräkt till kejsaren med denna guldtråd och folket fick höra talas om detta.

När dräkten var färdig tog kejsaren på sig den och gick ut i staden. Alla såg hur vacker dräkten var. Den enda som såg att kejsaren var naken var ett litet barn som sa ”mamma, han har ju inga kläder på sig”. Mamman tystade omedelbart sitt barn med orden ”du ska inte yttra dig i vuxnas sällskap, du har inte gått i skolan och kan ingenting”. Idag är hela Västvärlden full av nakna kejsare och med ja-sägande politiskt korrekta människor och media, som tystar ner all kritik och bestraffar sanningssägare i ett samhälle utan tillstymmelse till ett existentiellt perspektiv. 

Lars-OLof (LO) Landin