NNMH

ADHD– NÄR EN DIAGNOS BLIR EN FÖRKLARING

Av Benny Ottosson, hälsocoach och författare

2026-09-10

”Jag vill bara så gärna ha en förklaring.”
Det säger journalisten Carina Bergfeldt i SVT:s dokumentärserie ”Alla mina bokstäver”, där hon själv utreds för ADHD.

Och jag förstår henne.
Vem skulle inte vilja ha en förklaring till varför vissa saker i livet varit svårare än för andra? Varför man haft svårt att koncentrera sig. Varför tankarna rusar. Varför man skjuter upp saker, tappar fokus eller ständigt måste kämpa för att få ihop vardagen.

När Bergfeldt får sin ADHD-diagnos tycks en sådan förklaring finnas inom räckhåll. Det var inte jag. Det var ADHD. Det var hjärnan.
Men är det verkligen vad en ADHD-diagnos kan berätta?
Den frågan ställer psykiatern och forskaren Johan Bengtsson vid Uppsala universitet i en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet. Och hans svar är provocerande:
Nej. Diagnosen beskriver problemen. Den förklarar inte varför de uppstått. Och det blir ännu mer provocerande: ”ADHD sitter inte i hjärnan.”
Vad menar han egentligen?

EN DIAGNOS SOM BESKRIVER – INTE FÖRKLARAR

Här finns en viktig skillnad som lätt försvinner i diskussionen om psykiatriska diagnoser. ADHD diagnostiseras inte genom ett blodprov, ett gentest och Inte genom att mäta dopamin eller genom hjärnröntgen.

Diagnosen ställs genom att bedöma ett mönster av bland annat uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och hyperaktivitet, hur länge problemen funnits och hur mycket de påverkar livet. ADHD är alltså en diagnostisk klassifikation av ett symtommönster.

Det innebär inte att problemen är mindre verkliga. Tvärtom kan de vara fullständigt livsavgörande.
Men här kommer Bengtssons poäng: Att ge problemen ett namn är inte samma sak som att ha upptäckt deras orsak.
Psykologen Dennis Fyr använder en bra liknelse: En diagnos fungerar ungefär som en etikett. Namnskylten talar om vad vi kallar någonting, men berättar inte automatiskt varför det finns.
Det här leder till ett märkligt cirkelresonemang:
Varför har Kalle svårt att koncentrera sig?
Svar: Därför att han har ADHD.
Hur vet vi att Kalle har ADHD?
Svar: Därför att han bland annat har svårt att koncentrera sig.
Plötsligt har beskrivningen blivit sin egen förklaring.

MEN ADHD SITTER VÄL I HJÄRNAN?

Det är nu historien blir riktigt intressant.
2017 publicerades en av de största och mest uppmärksammade hjärnavbildningsstudierna om ADHD. Över 3 000 människor ingick i studien. Forskarna fann att vissa områden i hjärnan i genomsnitt var något mindre hos gruppen med ADHD än hos kontrollgruppen.

Budskapet blev starkt
Forskarna skrev att resultaten bekräftade att människor med ADHD hade förändrade hjärnor och att ADHD därför skulle betraktas som en ”disorder of the brain” – en störning i hjärnan.

Det låter övertygande. Men det fanns ett problem. Skillnaderna var mycket små.
Grupperna överlappade kraftigt. Många med ADHD hade inte dessa mindre hjärnområden. Och många utan ADHD hade dem.
Man kunde alltså inte lägga en hjärnbild framför en läkare och fråga:
Har den här människan ADHD? Det gick inte då. Och det går fortfarande inte.

ÅTTA ÅR SENARE KOM EN ANMÄRKNINGSVÄRD PUDLING

2025 publicerade New York Times journalisten Paul Toughs stora reportage: ”Have We Been Thinking About A.D.H.D. All Wrong?”

Tough kontaktade Martine Hoogman, huvudförfattaren bakom den uppmärksammade hjärnstudien från 2017.Och hennes svar var anmärkningsvärt. Hon konstaterade att forskarna då hade betonat skillnaderna mellan grupperna.
Men samma data kunde beskrivas på ett helt annat sätt: Hjärnvolymerna hos människor med respektive utan ADHD var nästan identiska.

Tänk på det en stund.
2017: Vi har visat att ADHD är en störning i hjärnan.
Åtta år senare: Man kan också säga att hjärnorna är nästan identiska.Data hade inte förändrats. men tolkningen hade förändrats.

STATISTISKT SIGNIFIKANT BETYDER INTE ATT SKILLNADEN ÄR STOR

Det här är en av forskningens vanligaste fallgropar. Om en studie innehåller tillräckligt många människor kan mycket små genomsnittliga skillnader bli statistiskt signifikanta.
Men statistisk signifikans betyder inte automatiskt stor skillnad.

Och framför allt betyder det inte, att detta gäller varje individ.

Män är i genomsnitt längre än kvinnor. Men du kan inte mäta en människas längd och säkert avgöra könet.
På samma sätt kan forskare hitta genomsnittliga skillnader mellan människor med och utan ADHD utan att dessa skillnader definierar ADHD hos den enskilda människan. Det är en enormt viktig skillnad.

BETYDER DET ATT ADHD INTE FINNS?

Nej det gör det inte och här tycker jag faktiskt att Bengtsson själv blir lite väl kategorisk när han skriver: ”ADHD sitter inte i hjärnan.”

Det vet vi inte. Uppmärksamhet, impulskontroll, motivation och planeringsförmåga är naturligtvis kopplade till hjärnans funktion.

ADHD har dessutom en betydande genetisk komponent, även om det inte finns någon enskild ”ADHD-gen”.
Det mer vetenskapligt hållbara påståendet är därför att vi har inte identifierat någon specifik förändring i hjärnan som definierar ADHD och som gör att vi kan diagnostisera en individ biologiskt.

Det är något helt annat än den förenklade berättelsen:
”Du har ADHD därför att din hjärna fungerar så här.”
Det vet vi helt enkelt inte på individnivå.

OCH DÅ KOMMER DEN RIKTIGT INTRESSANTA FRÅGAN

Tänk dig två människor. Båda har svårt att koncentrera sig. Båda är rastlösa. Båda skjuter upp saker. Båda har svårt med planering och struktur.

Den ena har haft problemen sedan mycket tidig barndom. Flera familjemedlemmar har liknande drag. Problemen finns hemma, i skolan, på jobbet och i relationer.
Den andra sover dåligt, lever med långvarig stress, ångest och höga prestationskrav, arbetar framför flera skärmar samtidigt och får hundratals digitala avbrott varje dag.
Symtomen kan likna varandra. Men det betyder självklart inte att orsaken måste vara densamma. Och där tycker jag att diskussionen om ADHD blir verkligt intressant.

KANSKE BORDE VI FRÅGA OSS MER ÄN ”HAR JAG ADHD?”
Kanske borde frågan ibland också vara: Varför har just jag de här svårigheterna?
• När började det?
• När blir det värre?
• När försvinner det?
• Hur sover jag?
• Hur ser min arbetsmiljö ut?
• Hur mycket stress lever jag med?
• Hur ser min barndom och min livshistoria ut?
• Finns samma mönster i familjen?
• Finns ångest, depression, trauma eller andra faktorer?
• Hur fungerar jag i olika miljöer?
Det är betydligt svårare frågor än att sätta en diagnostisk etikett. Men kanske också viktigare.

DET BETYDER INTE ATT DIAGNOSEN ÄR MENINGSLÖS
Här måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. En ADHD-diagnos kan vara oerhört värdefull. Den kan ge tillgång till behandling. Den kan ge stöd och anpassningar. Den kan hjälpa en människa att känna igen sina egna svårigheter. Den kan minska skam.

Den kan göra att någon för första gången tänker:
”Aha. Det är därför vissa saker varit så svåra för mig.”
Och läkemedel kan hjälpa många med ADHD-symtom. Inget av detta behöver förnekas.

Men lättnaden man känner när man får en diagnos är inte ett vetenskapligt bevis för att man samtidigt fått reda på orsaken till sina problem. Det är två olika saker.
OCH HÄR TYCKER JAG SVT MISSADE SIN STORA CHANS
Alla mina bokstäver hade kunnat ställa den verkligt spännande frågan:

Vad är egentligen en ADHD-diagnos?
• Är den en beskrivning?
• En förklaring?
• En biologisk sjukdom?
• En dimension av mänsklig variation?
• Ett användbart sätt att gruppera vissa problem?
• Eller flera av dessa saker samtidigt?
I stället blir berättelsen stundtals betydligt enklare:
• Problem.
• Diagnos.
• Hjärna.
• Medicin.
• Förklaring, men forskningen är betydligt mer komplicerad än så.

BENNY GRANSKAR

Jag tycker att Johan Bengtssons artikel är viktig just därför att den tvingar oss att skilja mellan två saker som lätt blandas ihop: Att namnge ett problem och Att förklara ett problem.

ADHD-diagnosen kan vara användbar. ADHD-symtomen är verkliga. Människors lidande är verkligt. Biologin spelar sannolikt en viktig roll.

Genetiken spelar en viktig roll. Miljön spelar en viktig roll.
Men trots årtionden av forskning kan vi fortfarande inte titta på en hjärna och säga: ”Där sitter ADHD.”

Och därför tycker jag att Carina Bergfeldts ord i början av serien är betydligt djupare än de först verkar: ”Jag vill bara så gärna ha en förklaring.”
Det vill vi nog alla när någonting i våra liv inte fungerar.
Men kanske är det just där vi behöver vara försiktiga.
För en diagnos kan ge ett namn åt det vi upplever. Den kan hjälpa oss.
Den kan öppna dörrar. Den kan till och med förändra ett liv.
Men ett namn är inte alltid samma sak som ett svar.

Tack för att du tagit dig igenom detta inlägg. Tveka inte att kontakta mig om du har frågor eller funderingar kring hälsa.