Vad betyder egentligen ordet ”normal”? Var kommer ordet ifrån? Hur används ordet? Och vad gömmer sig under dess täckmantel?
Är det inte dags att se över denna ”normalhysteri”? Detta förlegade synsätt som fortfarande styr vårt hierarkiska samhälle? 

Ordet ”normal” kommer från det latinska ordet ”norma” och dess användning var länge begränsat till geometrin. Senare började ordets betydelse att successivt vidgas. Det var under 1800-talet som det i betydelsen av ordet ”normal” började inkluderas mänskliga egenskaper, värderingar och företeelser samt senare även politiska idealtillstånd som hade med människor och med samhället att göra.
I dagens samhälle har ordet en väldigt vägledande betydelse och de som anses ha egenskaper, tankesätt, värderingar eller attityder som inte överensstämmer med de för ordet fastlagda riskerar att bli behandlade av människor och av samhället på ett annorlunda sätt. 

Det är dags att börja se och förstå den flummiga betydelsen av ordet ”normal” med vilken det ledande samhällsskiktet försöker tränga in människor inom de normer, lagar och regler som gynnar dem själv. 

Ordet ”normal” används dagligen i olika bemärkelser i vårt språk. I dagens språk betyder ordet ”normal” brukligt, standard, ej avvikande, som inte avviker från genomsnittet. När det gäller människor så betyder ordet ”normal” även mentalt frisk (ordlista.se 2025-05-26).

En bra historisk sammanfattning av hur ordet ”normal” kom till och med tiden helt ändrade betydelse är skriven av universitetslektor Radu Harald Dino och finns att läsa på sajten ”Vertikals” – forskningskommunikation från Jönköping University.
Här följer en sammanfattning av den texten:
Ordet ”normal” har ett gammalt ursprung. Det latinska ordet norma betecknade en vinkellinjal och ordet var länge begränsat till geometrin. Den beskrev två räta linjer som bildade en rät vinkel mot varandra.
Det var under 1800-talet som ordets normativa betydelse började utformas inom medicinsk vetenskap. Den franska vetenskapsfilosofen Georges Canguilhem framhöll att förhållandet mellan ”normal” och ”patologisk” inte definierades som ett motsatsförhållande utan som en graduell skillnad. Läkare började beskriva det patologiska som en brist och därmed en gradvis avvikelse från ett givet normaltillstånd och började åtgärda kroppens anomalier genom att räta ut rörelseorgan och tänder.

Positivismens upphovsman Auguste Comte började överföra dessa medicinska ansatser till den sociala och politiska sfären. Enligt honom kom det ”normala” också till uttryck i ett politiskt idealtillstånd som alla människor behövde sträva efter. Comte gav därmed begreppet ”normal” föreställningen om perfektion mot vilken människor bör utvecklas. Sociologins grundargestalt Émile Durkheim  tog upp förhållandet mellan ”normala” och ”patologiska” sociala fenomen som brottslighet och självmord.

Under slutet av 1800-talet inspirerades flera nyetablerade vetenskapsgrenar av detta tankesätt. Francis Galton, en av rasbiologins frontfigurer, lanserade sina idéer om att ”förädla” människans ärftliga egenskaper genom att främja ”de bästa” och stävja ”de sämsta” arvsanlagen (Vad är egentligen normalt? - Jönköping University, 2025-05-26)

I denna anda pågick senare en massutrotning och ett folkmord av människor av aldrig beskådat slag. Just i andan av det ”normala”.

Normalfördelningskurvan kallas också för Gauss-kurva efter upphovsmannen Carl Friedrich Gauss. Det som räknas som ”normalt” ligger en standardavvikelse från medelvärdet i Gauss-kurvan och det är ungefär 68,3% av alla mätvärden som ingår i beräkningen. Således finns majoriteten av mätvärdena, ungefär 68,3% i avståndet en standardavvikelse under eller över medelvärdet.

Det betyder även att alla andra mätvärden, ungefär 32% inte ligger inom kriterierna för detta och därför inte anses som ”normala”. Trettiotvå procent är nästan en tredjedel. Det betyder att när vi använder normalfördelningen och ordet ”normalt” är det ungefär en tredjedel som inte ingår i det ”normala”.  

Mycket intressanta aspekter om normalitet har framförts av psykologen Erich Fromm. Här följer en väldigt bra beskrivning av det normala från två olika synvinklar, från samhällets och från individens. Nedanstående text är skriven av Oskar Strandberg och är hämtad från psykologisktvetande.se:
”Vad det innebär att vara normal och – ur en mental aspekt – frisk bestäms i hög grad utifrån en normerande mall. Normalisering sker genom att jämföra med vad en större majoritet uppvisar för beteenden och avvikelser från detta utgör tecken på bristande normalitet.
Indelningar utifrån sådana premisser kan självfallet kritiseras. En som gjort det är psykologen Erich Fromm som menat att vad som är att beteckna som normalt eller friskt kan definieras på två sätt.
Det ena är normalt från samhällets synpunkt: en person kan kallas ”normal eller frisk, om han är i stånd att fylla sin uppgift i samhället, vilket konkret främst är att denne arbetar enligt samhälleligt mönster samt medverkar till dess fortbestånd genom att bilda familj.”

Det andra sättet utgår från individen själv och betecknas då av att nå en önskad utveckling och lycka för sig själv. Fromm tillägger att samhället inte är beskaffat på ett sådant sätt att det möjliggör för båda dessa sidor, det finns ”en klyfta mellan det harmoniskt fungerande samhället och individens fulla utveckling”.

På grund av denna klyfta menar Fromm att man måste skilja mellan de olika synsätten om mental hälsa, men det är vanligt att det flesta utgår från samhällets norm i frågan.

Den, enligt samhällets norm, välanpassade individen är enligt Fromm detta ”enbart på bekostnad av en självuppgivelse” där ”allt verkligt individuellt och spontant kanske gått förlorat”. Den anpassade har försökt uppfylla det som denne tros förväntas av honom eller henne och alltså förlorat något av sin individualitet (Vad är det att vara normal ur ett psykologiskt perspektiv?, 2025-05-29).

Vad som har ansetts som ”normalt” har under tidens gång drastiskt ändrats. Det är mycket som förr ansågs som onormalt och skamligt men som i dagens samhälle är helt accepterat.
Exempelvis blev mödrar som födde ”oäkta” barn utfrusna ur samhället förr och homosexualitet betraktades som en sjukdom. Nu betraktas båda dessa företeelser som naturliga och är accepterade i samhället.
Väldigt intressanta synpunkter om ”normalitet” finns även att läsa på sajten Vad betyder normalitet? / psykologi | Psykologi, filosofi och tänkande om livet. Sidan verkar vara översatt av AI och nedan beskriver jag min tolkning av en del av texten:
Sociokonsktruktivism innebär att all kunskap är uppbyggd genom individens interaktion med samhället och med sin miljö. Normalitet skulle vara en annan idé som byggdes inom ramen för denna interaktion.

Det betyder att det normala aldrig kommer att kunna hantera en dekontextualiserad objektivitet för social intersubjektivitet. Det vill säga, vi kommer inte att kunna tala om normalitet i allmänhet utan bara om normalitet inom ett visst samhälle.

Så, allt vi ser som konstigt eller onormalt behöver inte vara associerat med en problematisk eller negativ disposition hos den person som utför sådant onormalt beteende. Faktum är at det är samhället som utesluter beteenden, idéer eller egenskaper och märker dem som konstiga eller onormala. Vi kan således säga att normalitet är en social konstruktion som omfattar beteenden, idéer och egenskaper som anpassar sig till livet i samhället.

Av denna anledning tar psykologin paradigmer om störningar och funktionshinder baserat på funktionell mångfald. Vi tror att abnormiteten genereras av samhället, och det är inte en egenskap hos individen (Vad betyder normalitet? / psykologi | Psykologi, filosofi och tänkande om livet, 2025-05-26). 

Faktum är att det ”normala” aldrig kommer att kunna hanteras i ett dekontextualiserat sammanhang. Det betyder att det inte går att tala om normalitet i allmänhet utan bara om normalitiet inom ett visst samhälle. I sin tur innebär detta att oavsett vilka kriterier vi använder för att definiera det patologiska, har vi en specifik konceptualisering för det vi tycket är konstigt eller onormalt. Då har vi även en konceptualisering för vad vi tycker är bra och normalt.

I ett samhälle är det alltid de inom ledande samhällspositioner som sätter ”tonen” för samhället. Så har det alltid varit och så är det även nu. Och de ledande ser alltid till att det är deras villkor som är de ”rätta”. Därför har det som ansetts vara rätt och bra hela tiden formats efter idéer och synvinklar som har gagnat det styrande skiktet. Och så är det än idag.

I dagens samhälle är det fortfarande det styrande skiktet de som sätter narrativet. Politiker och ämbetsmän som anser sig själv representera samhällets ”normala” tar sig rätten att under detta ords täckmantel legitimera sina handlingar. Dessa ”normala” politiker, ämbetsmän och rika släkter sätter lagar och regler över alla och bestämmer vad som är rätt eller fel. Människor vars synsätt inte överensstämmer med detta sjukförklaras, beskylls för att ha konspirationsteorier eller benämns som rättshaverister.
 
Vi behöver alltid se normaliseringen som ett redskap för samhällsstrukturen. Denna idé fick ett väldigt stort genomslag i mitten av 1800-talet då industrialiseringen satte fart och det behövdes människor i städerna som arbetskraft. Det var under denna tid som den obligatoriska folkskolan infördes i Sverige med bestämda ämnen och normer som lärdes ut. Syftet var att socialisera människor och få dem att bli laglydiga och arbetsamma människor som skulle utföra de tunga fabriksarbetena utan ifrågasättande eller klagan.

Det som normaliseras är fortfarande det som det ledande samhällsskiktet anser är bra och behövligt ur eras synvinkel. De inom ledande positioner vill inte förstå att massvis med människor mår dåligt av allt det de beslutar och genomför. Att allt det ”normala” som vissa människor vill tränga in andra i gör att väldigt många människor mår dåligt. Både fysiskt och psykiskt. 

I dagens samhälle är ledorden för det ”normala” lönsamhet, effektivitet och att tjäna pengar. Oavsett vilka konsekvenser detta får. Vissa bestämmer och andra får helt enkelt bara lyda för att klassas som ”normala”.
Exempelvis är det bra för företagare att de får billig arbetskraft som arbetar mycket och inte klagar eller anmärker på sina arbetsförhållanden. Men frågan är hur bra detta är för arbetaren? 
De flesta människor vill klassas som ”normala” och anpassar sig inom dessa ramar för att det gagnar dem ur vissa avseenden. När man är sedd som ”normal” är man accepterad i samhället, och på jobbet. Man kan tjäna pengar och leva ett ”normalt” Svensson-liv. 
Men frågan är hur mycket detta gagnar människor ur exempelvis hälsosynpunkt? Mycket av det som människor gör som anses vara normalt bidrar stort till sjukligheten i landet.

Många människor behöver undertrycka sitt ”riktiga jag” för att ingå i normaliteten. Och detta bidrar till den psykiska sjukligheten med depressioner och utbrändhet som följd.

För många människor, även för barn, som mår psykiskt dåligt sätts neuropsykiatriska diagnoser. För det är inte ”normalt” att må psykiskt dåligt. Men frågan är istället om det inte är ”fel” på samhällssystemet när fler och fler människor klassas som psykiskt sjuka?

Människor som tänker eller beter sig annorlunda blir utklassade, utfrysta och betraktade som psykiskt sjuka. Men frågan är om det är något sjukligt med individen eller om denne mår dåligt av det som egentligen försiggår i samhället och inte vill följa detta?

När vi talar om ”normal” ur normalfördelningskurvans synvinkel är det alltid ungefär en tredjedel av värdena som hamnar utanför det som benämns som ”normalt”. Att hela tiden sjuk- eller konstigförklara en tredjedel, oavsett vad vi mäter, är väldigt märkvärdigt. 
Med att inte tillhöra det ”normala” som täckmantel sjukförklaras väldigt många människor inom psykiatrin. Ökningen av denna psykiska sjukförklaring visar att samhället inte mår bra, när det är fler och fler människor som inte klarar gränsvärdena för det ”normala”.

Är det inte dags att se över denna ”normalhysteri”? Detta förlegade synsätt som fortfarande styr vårt hierarkiska samhälle? 

Det är dags att börja se och förstå den flummiga betydelsen av ordet ”normal” med vilken det ledande samhällsskiktet försöker tränga in människor inom de lagar och regler som gynnar dem själv. 
Vi ska aldrig bortse det medmänskliga, empatiska, det sunda förnuftet, samspelet mellan människa och natur samt individens egenvärde och rätt att kunna vara ”sig själv”.

Andrea Kontros