Detta är det fjärde inlägget i serien Hälsa av Andrea Kontros.
Alltsedan de första encelliga levande varelserna bildades på jorden för ungefär 4 miljarder år sedan har den evolutionära utvecklingen medfört att den genetiska variationen blivit mer och mer fulländad och avancerad.
Dessa encelliga levande varelser förökade sig könlöst genom delning. Under celldelningen uppstod två likadana dotterceller från ursprungscellen. Fortfarande förökar sig encelliga varelser, exempelvis bakterier, genom att två likadana dotterceller bildas av ursprungscellen. Dottercellernas genetiska uppsättning blir densamma som ursprugscellens. Encelliga varelser kan också i vissa fall överföra gener till varandra genom plasmider, små DNA-bitar med genetisk information.
Ur de encelliga varelserna utvecklades senare växter, svampar och djur. Dessa levande varelser är flercelliga och de har utvecklat könslig förökning. Vid denna form av förökning sammansmälter två könsceller, en från modern och en från fadern, som var och en innehåller hälften av den genetiska uppsättningen.
Många växter kan även föröka sig könlöst genom att nya små dotterplantor växer ut ur moderplantan. Moderplantan och dotterplantan har då samma genetiska uppsättning.
Intressant är att cellerna inom flercelliga varelser fortfarande förökar sig via celldelning, men att varje cell har den unika genetiska uppsättning som ursprungscellen (den befruktade äggcellen) som den härstammar ifrån.
Fördelen med könslig förökning är att arvsmassan (genomet) kan kombineras. Detta medför att den nya individen får andra egenskaper är både modern och fadern. Just denna nya kombination kan ge den nya individen andra möjligheter att klara sig.
Ju högre upp i den evolutionära utvecklingen en art befinner sig, desto mer varierade är dess individer. Detta beror på att dessa arters könsceller bildas genom att först genomgå en process där arvsmassan byter delar med varandra. Därför kan större eller mindre delar av DNA-segment från moderns eller faderns genom hamna i de nybildade könscellerna. På grund av detta kan den nya individen ärva mer från moderns eller faderns sida. Denna variation kan man se hos syskon som i vissa avseenden mer liknar sin mor respektive sin far.
Utvecklingen och uttrycket av den genetiska variationen har medfört ett mer och mer komplicerat och fulländat nedärvningsmönster för att tillgodose högre stående arters individer med olika egenskaper som gör dem mer eller mindre anpassningsbara till varierade livs betingelser.
Högre stående levande varelser, och framför allt vi människor, har även successivt utvecklat vårt medvetande och vår mentala förmåga. Till detta medvetande hör känslor som ofta speglar det vi upplever.
Vi människor har även utvecklat tankar och vår tidsuppfattningsförmåga. Vi kan tänka både framåt och bakåt i tiden. Vi kan lösa kluriga problem och vi kan fantisera.
Människan, och i viss mån däggdjuren, har även utvecklat vår empatiska förmåga. Vi kan tänka oss in i andra levande varelsers situation och känna med dem. Att ha medkänsla har även medfört en utveckling av förmågan att hjälpa varandra. Denna förmåga har varit viktig för evolutionärt högre stående varelsers utveckling och överlevnad.
Den genetiska variationen har en stor betydelse för hur evolutionärt högre stående levande varelser uppfattar världen och reagerar. Vårt reaktionsmönster är inbyggt i den genetiska variationen.
Just på grund av allt detta är vi människor väldigt komplexa levande varelser. Varje individ är helt unik. Därför behöver vi olika betingelser för att må bra. Just förståelsen av detta behöver vara en grundpelare i alla samhällsmönster.
